Den 19–åriga kvinnan lider av en progressiv muskelsjukdom och har även blivit diagnosticerad med lindrig utvecklingsstörning. Familjen är hennes assistenter. På grund av vissa uppgifter om förhållandena i hemmet beslutades om ett omedelbart omhändertagande av henne enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.
Nämnden ansökte därefter om att hon skulle beredas vård med stöd av 1 och 3 §§ LVU. Den unga kvinnan ville dock hem till familjen igen. Vid domstolarnas prövning las hennes ursprungliga uppgifter om hemförhållandena till grund för bedömningen. Enligt dessa har hon utsatts för våld och kontroll från familjen. Hon har också tvingats agera mer rörelsehindrad än vad hon egentligen är och därmed inte fått den vård och utveckling som hon är i behov av. Nämnden ansåg att hennes vilja att återvända till en riskmiljö var att beteckna som ett socialt nedbrytande beteende i lagens mening. Förvaltningsrätten gick på nämndens linje och förordnade om vård för flickan.
Kammarrätten gjorde en annan bedömning. Kammarrätten menar att det är familjens beteende som utgör en risk för att hennes hälsa och utveckling kan skadas snarare än hennes eget beteende. Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att enbart det förhållandet att den unga utsätter sig för risk inte innebär att det föreligger ett socialt nedbrytande beteende. Kammarrätten kommer fram till att hennes beteende i denna del inte är att anse som socialt nedbrytande i den mening som avses i 3 § LVU. Förvaltningsrättens förordnade om vård upphävs.