En omständighet som enligt lag och praxis är av avgörande betydelse vid domstolens ställningstagande till frågan om vem av föräldrarna som ska tillerkännas vårdnaden är barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Bestämmelsen innebär, om inte andra tyngre skäl talar i annan riktning, att vårdnaden eller boende ska tillerkännas den förälder som kan antas främja ett nära och gott umgänge mellan barnet och den andra föräldern. Särskild betydelse ska tillmätas det förhållandet att den förälder som barnet bor tillsammans med har hindrat umgänge mellan barnet och den andra föräldern. Frågan om umgängessabotage utgör en särskilt viktig omständighet vid avvägningen av olika motstående omständigheter som är av betydelse vid val av vårdnadshavare. Det avgörande är emellertid inte omfattningen av umgängessabotaget. Domstolens prövning ska, vid den prognosbestämning som ska göras beträffande vad som kommer att bli bäst för barnet, ta sikte främst på risken för upprepade umgängessabotage i framtiden. Kontinuitetsprincipen innebär att barnet ska fortsätta att bo hos den förälder som det bor hos. Principen bygger på tanken att en förflyttning av ett barn till en ny miljö kan vara till skada för barnets utveckling och att barnet därför inte i onödan ska tvingas att flytta från sin invanda miljö. Med andra ord krävs det starka skäl för att bryta en för barnet fungerande ordning. Domstolarna har således att göra en avvägning mellan å ena sidan det förhållandet att barnets relation till sin pappa/mamma motarbetats, och å andra sidan den påfrestning som det skulle innebära för barnet att ryckas bort från sin hemmiljö och invanda tillvaro.
Det är svåra avvägningar som domstolarna har att göra när det gäller umgängessabotage kontra kontunitetsprincipen och det är som sagt alltid barnets bästa som är avgörande. Domstolen ska utgå just från det enskilda barnet och inte fatta beslut slentrian.
Har du frågor kring umgängessabotage och/eller vårdnadsfrågor? Kontakta oss på 08-316 516 eller per mejl info@lawring.se