Sök

Från Fångvårdsstyrelsen till Kriminalvården

Föregångaren till dagens Kriminalvårdsmyndighet, som blev till en enda myndighet 1 januari 2006, var Fångvårdsstyrelsen. Den startade sin verksamhet i februari 1825. Det var första gången all fångvård samlades under en och samma huvudman.


En ny kriminalvårdslag kom 1832, som avskaffade alla kroppsstraff med undantag för dödsstraffet. I Sverige avskaffades dödsstraffet i fredstid 30 juni 1921. 1973 avskaffas dödsstraffet för brott begångna i krigstid och sedan 1976 är dödsstraffet ett generellt förbud som är inskrivet i Regeringsformen. De påföljdsformer som behölls var frihetsstraff och böter. Frihetsstraffen bestod i antingen straffarbete eller fängelse.


1840-1841 byggdes nya fängelser genom riksdagsbeslut. Dessa var enligt cellfängelseprincipen, och det rörde sig om ett 25-tal fängelser över hela landet som togs i bruk fr.o.m. mitten av 1840-talet och totalt rörde det sig om drygt 45 cellfängelser fram till 1914. Cellfängelseprincipen skulle skydda den intagna från skadlig påverkan av andra intagna och möjliggöra en individuell behandling. Dessa cellfängelser har sin grund i det s.k. Philadelfia-systemet från 1790, då fängelset på Walnut Street i Philadelfia, USA togs i bruk. Dessa cellfängelser kostade staten i dagens penningvärde omkring 30-35 miljarder kronor. Cellfängelset avskaffades 1945, då lag om verkställighet av frihetsstraff ersatte 1846 års strafflag. Nu skulle de intagna vistas i gemensamhet på öppna eller slutna anstalter och endast i undantagsfall i ensamcell. Det hade gjorts en omfattande reformering och utveckling av fångvården, bl.a genom olika lagreformer, t ex möjligheten till villkorlig frigivning som för första gången infördes 1906.


Den socialdemokratiske justitieministern Karl Schlyter lade år 1934 fram ett program där den övergripande tanken var att fängelsestraffet skulle bestå av vård och en anpassning till ett liv utanför anstalten.


År 1932 var det 13 000 personer som satt på anstalt. Idag är det ungefär 7000 som sitter på anstalt, och tillsammans med frivården är det 20 000. Detta la grunden till kriminalvårdspolitiken så som den ser ut idag, att själva frihetsberövandet i sig ska ses som straffet och att Kriminalvården ska arbeta för att den intagna ska kunna leva ett liv utan kriminalitet efter verkställd påföljd.


Under 1950-60 talet handlade kriminalvårdspolitiken främst hur allt fler skulle beredas plats på fängelserna och hur man skulle kunna anpassa sig till den nya lagstiftningen, det fodrades t.ex. tillgång till verkstäder. Ett flertal nya öppna anstalter inrättades och lokaler för bl.a. fritidssysselsättningar byggdes.


1958 föreslogs från besparingsutredningen en satsning på flera stora anstalter med plats för ca 450 intagna. Syftet med större anstalter var att de dels skulle bli billigare, dels underlätta säkerheten genom att bevakningen förenklades. Det skulle dock kunna ske en uppdelning av de intagna.


1960 beslutade riksdagen att två stora anstalter om 435 platser vardera skulle uppföras. Det blev dock bara den ena, Kumlaanstalten, som blev så stor som tanken var från början. Den andra anstalten, Österåkersanstalten, blev endast hälften så stor som det var tänkt. Anledningen till detta var en debatt som då fördes om att en anstalt i den storleken och slutenheten skulle verka nedbrytande för de intagna. Detta skedde b.la. med en skriftlig uppmaning till regeringen i juli 1967 ”Inga fler Kumla-fängelser!” som var undertecknad av ett stort antal politiker, beteendevetare, författare, men även några kriminalvårdstjänstmän. Det vädjades om en behandlingsinriktad utformning under medverkan av vetenskaplig expertis på mänskligt beteende vid planeringen av framtida anstalter.


En ny lag kom 1964, lagen om behandling i anstalt, och innehöll b.la. bestämmelser kring sysselsättning och behandling. Anpassning i samhället skulle främjas och skadliga verkningar av inlåsningen skulle förebyggas. Den intagne skulle behandlas med fasthet, allvar och aktning för hans människovärde. Det fanns även regler för anstaltsplacering, behandling vid sjukdom, utomhusvistelse, undervisning, fritidssysselsättning, religionsutövning, tillgång till böcker och tidningar, innehav av personliga tillhörigheter och rätt till personlig bekvämlighet, regler om brevkontroll och besök och regler om korttidspermission och frigivningsförberedelser. I lagen fanns bestämmelser om behandlingsundersökning, arbetsplikt, skyldighet för den intagne att rätta sig efterordningsregler. Frivård blev en självständig påföljd året efter, vilket fick till följd att frivårdsorganisationen byggdes ut. Administrationen utvecklades i början av 1960-talet, statistiken förbättrades, och Kriminalvårdsstyrelsen inrättades.


Under 1970-talet föregicks samhälleliga diskussioner där fängelsestraffet ifrågasattes och inlåsningens skadeverkningar lyftes fram. Kriminalvården reformerades genom att 1964 års lag om behandling i anstalt år 1974 ersattes av lagen om kriminalvård i anstalt, som kompletterades 1994. Reformen vilade på tanken om att minsta möjliga ingripande skulle ske när straffet bestämdes. Utgångspunkten var att fängelsevistelse normalt sätt är skadlig och att frivården därför är den naturliga formen för kriminalvård. Normaliseringsprincipen och närhetsprincipen, dvs att bli placerad så nära sin hemort som möjligt, skulle råda. Man gjorde om så att frivård, häkte och anstalt skulle integrera. Frivården övertog också ansvaret för personundersökningarna från domstolarna och fick ansvar för handläggningen av frigivningen från lokalanstalterna. De stora anstalterna ansågs inte ändamålsenliga, utan det upprättades mindre anstalter med ett 40-tal platser som skulle ligga nära det omgivande samhället. Detta medförde stora kostnader för staten, och kostnaden per anstaltsdygn steg med 170 procent i fasta priser, mellan år 1960 och år 1975. Personalstyrkan ökade från 2700 till 6000 anställda mellan år 1960 och år 1980. Under 1980-talet skapades också en ny vårdarroll som innebar att ”vårdaren omvandlades från väktare till socialarbetare” Detta medförde även att utbildningskraven för vårdarna ökade. Fängelserna började anses dyra och en större utbyggnad skulle helst undvikas, och år 1983 infördes halvtidsfrigivningen, för att delvis avskaffas tio år senare.


År 1999 infördes nya bestämmelser om villkorlig frigivning vilket innebar att möjligheten till halvtidsfrigivning försvann helt. Idag friges den som döms till fängelse i regel när två tredjedelar har avtjänats, dock minst en månad. Under 1980-90 talen kom flera alternativ till fängelsestraff, bl.a. kontraktsvård och intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Kriminalvården omorganiserades år 1998 vilket innebar att ca 140 lokala myndigheter ersattes med 37 kriminalvårdsmyndigheter. Syftet var att göra det möjligt att bedriva både frivårds, häktes och anstaltsverksamhet inom samma myndighet. Det individuella vårdbehovet stod i fokus och den intagna skulle i första hand placeras på den anstalt som kunde erbjuda rätt behandling, närhetsprincipen fick därför allt mindre betydelse. 2007 ökade utslussningsmöjligheterna genom halvvägshus och utökad frigång. Hösten 2000 förändras Kriminalvårdens organisation återigen, som då kom att bestå av Kriminalvårdsstyrelsen, de lokala kriminalvårdsmyndigheterna och Transporttjänsten. Kriminalvårdsstyrelsen blev den centrala förvaltningsmyndigheten med ett huvudkontor samt fem regionkontor och därmed chefsmyndighet för de lokala 35 kriminalvårdsmyndigheterna. Förutsättningarna för verksamheten behövde förbättras och de mindre myndigheterna kunde inte upprätthålla den kompetensen som behövdes och kriminalvården blev till en myndighet 1 jan 2006. Målet var att den inre styrningen skulle vara tydlig och beslutsvägarna så korta som möjligt.

Senaste inlägg

Visa alla

Det offentliga biträdet träffade fel klient

Den klagande anförde flera skäl till varför förvaltningsrättens dom i LRV (lag om rättspsykiatrisk vård)  skulle undanröjas och återförvisas till förvaltningsrätten. Den omständighet som leder till at