Barnets hemvist är avgörande för om en domstol är behörig att pröva talan. Det finns ingen definition av hemvist i Bryssell II-förordningen.
Aktuella behörighetsregler är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet (se Bryssel II-förordningens skäl 12).
Frågan om barnets hemvist ska i första hand prövas enligt bestämmelserna i Bryssel II-förordningen, även om det i målet saknas anknytning till en annan medlemsstat (se NJA 2011 s. 499). Enligt huvudregeln i artikel 8.1 ska domstolarna i en medlemsstat vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks, dvs. när stämningsansökan ges in till domstolen. Bryssel II-förordningen innehåller ingen definition av begreppet ”hemvist”. EU-domstolen har dock uttalat sig om hur begreppet ska tolkas i dom den 2 april 2009 i mål C-523/07, A, och i dom den 22 december 2010 i mål nr C-497/10 PPU, Mercredi. Av dessa domar följer att begreppet hemvist ska tolkas så att det motsvarar den plats som avspeglar det förhållandet att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och i familjehänseende. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till hur varaktig och regelbunden vistelsen i en medlemsstat är, förhållandena för vistelsen, skälen till vistelsen, skälen till att familjen flyttat till den andra medlemsstaten, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skolgången, barnets språkkunskaper, familjeförhållanden och sociala band i denna medlemsstat. Samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet ska beaktas. För att hemvistet ska kunna skiljas från endast en tillfällig närvaro måste vistelsen vanligtvis ha varat en viss tid för att denna ska anses tillräckligt stadigvarande. Framförallt är det dock av betydelse vid bedömningen om hemvistet har flyttat till den mottagande medlemsstaten att vederbörande har önskat, permanent eller stadigvarande, att etablera centrum för sina intressen i denna medlemsstat. Vistelsens varaktighet är således endast en indikation vid bedömningen av om det är fråga om ett stabilt hemvist.
I hovrättsavgörandet RH 2019:45 anfördes bland annat följande.
Ett barns hemvist motsvarar den plats som enligt omständigheterna i fråga utgör centrum för barnets liv. Bedömningen kan inte göras enbart på uppgifter lämnade från en part utan ska baseras på faktiska omständigheter, det vill säga omständigheter som på ett erforderligt sätt kan klarläggas med beaktande av den utredning som finns tillgänglig i målet. Hovrätten menade bland annat att barnet var svensk medborgare och att barnet var folkbokfört i Umeå när stämningsansökan lämnades in och att barnet hade släktingar bosatta i Sverige. Barnet hade i enlighet med hovrättens avgörande därmed sin hemvist i Sverige vid tidpunkt för talans väckande.