På uppdrag av tingsrätten i en vårdnads- och umgängestvist lämnade socialtjänsten familjerätten in två yttranden till tingsrätten. Yttrandena innehöll redogörelser för två samtal som hade förts med barnet som då var 13 år gammal. Familjerättssekreteraren kallades som vittne vid huvudförhandlingen. Familjerättessekreteraren hade ett tredje samtal med barnet innan huvudförhandlingen, för att förvissa sig om att barnet stod fast vid de uppgifter som han tidigare hade lämnat. Samtalet med barnet hade ägt rum hemma hos mamman. Pappan fick kännedom om det tredje samtalet med barnet först vid huvudförhandlingen.
JO konstaterade att barnet hade uppnått en sådan ålder och mognad att han själv kunde bestämma om han ville samtala med socialtjänsten. Det var därför inte nödvändigt att få pappans samtycke till samtalet.För att ha samtal med ett barn inom ramen för en utredning om vårdnad, boende och umgänge krävs som regel vårdnadshavarens samtycke (se prop. 2009/10:192 s. 18). Om ett barn har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma om sin medverkan, är det emellertid barnet som råder över om något samtal ska äga rum. Barnets medgivande är då både en nödvändig och tillräcklig förutsättning. Det innebär i sin tur att vårdnadshavarens samtycke till samtalet inte behöver hämtas in (prop. 2009/10:192 s. 16).Det är dock viktigt att en tjänsteman agerar på ett sådant sätt att inte den ena parten uppfattar tjänstemannen som partisk. Om den ena vårdnadshavaren först vid huvudförhandlingen får information om att ett nytt samtal med barnet har ägt rum finns det en risk för att föräldern ifrågasätter tjänstemannens opartiskhet och att förtroendet skadas. Familjerättssekreteraren borde därför ha informerat pappan före huvudförhandlingen om vad som hade kommit fram vid samtalet med barnet.